I kväll är allt tyst. Gatan, rummet, köket. Jag stod vid den nedlaggda sushibaren och lyssnade efter livstecken, men jag hörde bara ett lågmält surrande från motorvägen och låten i mitt huvud. Det var förvirrande. Var jag ledsen eller var jag lugn och sansad? Livet känns så fullt med små och stora problem, saker att grubbla över, ting att skratta åt. Nu, när jag varken oroar mig över Güstaf eller döden känner jag mig tom. Det är härligt, men ändå inte.
Jag behöver småsaker att fästa min uppmärksamhet på, saker som skola, jobb eller vänner. Tar det slut finns det bara jag och oändligheten kvar, det trycket klarar inte mina svaga axlar av. Det är farligt att tänka för långt, det leder till för mycket och slutar i fördärvet.
Så jag stod där, på trottoaren, grävde min grop i hopp om att hitta något litet problem att hänga på galgen. Verkligheten drog mig tillbaka av mobilalarmet som krävde min uppmärksamhet. "Pillerdags!" Jag fortsatte gå hem genom den tysta gatan. Det som först var behagligt blev obekvämt och till slut brast jag ut i sång för att trycka undan tomheten som svävade över gatan.
Nu sitter jag här, vid datorn, och lyssnar på tandborstens rattschande mot min mors tänder, och jag vet att om jag inte lyfter mitt huvud, tar fram något vackert ur minnet kommer jag ligga här, ännu en natt med obehagskänsla i magen och panik i fingertopparna.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar